I dag
8°

Missa inte:

Mikael Öhrn

 Tipsa en vän    Skriv ut    Dela

PORTRÄTTET/S:T IBB. Lena Cedergren från Ven valde mellan hästar och konst. Det blev både och. Åtminstone så småningom.

Lena Cedergren växte upp i ett konstnärshem, men för den skull var inte valet att själv bli konstnär naturligt. Efter att ha sökt och inte blivit antagen till Forum i Malmö som 20-åring, började hursomhelst saker att falla på plats. Det blev istället ett år på KV:s konstskola i Lund och det var där det sa klick.
– När jag fick lera i min hand insåg jag att det var min grej. Sen sökte jag in på Forum igen, kom in och gick i fem år. Det var inte längre någon diskussion om vad jag skulle göra, säger hon.
I dag arbetar hon främst i brons, gjuter sina grejer själv, men jobbar även något i stengods.
– När jag går upp i format är det bökigt och dyrt att gjuta, så då är det kul att göra det i stengods. Då kan man måla också. Det är ett ganska begränsat färgval i brons.
Bronsskulpturerna skapas för att på sätt och vis få eget liv.
– Brons är ett sensuellt material som bara blir vackrare för varje gång det berörs. Det är som ett bronshandtag – det får en lyster och en patina för varje gång man tar på det.

Därför tycker hon det är viktigt att man känner och tar på hennes skulpturer.
– De är ju inte som en målning, utan de är tredimensionella och man tillför ytterligare ett sinne om man känner på dem. Jag tycker det är synd om man ställer in skulpturer i vitrinskåp eller låser in dem. De ska vara bland folk. Det blir en lyster och ett djup som inte går att få fram på något annat sätt.
Hästar och andra djur har alltid funnits med henne i skapandet.
– Det är mycket i huvudets profil som tilltalar mig. Jag tycker om den böjda näsan både på får, katter och hundar. Det blir ett slags porträtt. Eftersom jag är hästintresserad har det även blivit många hästar.
– När jag gick konstskola var jag mer avskalad och det var mer som stenbumlingar. Jag har gjort tvärtom alla andra och blivit mer naturtrogen i dag. Jag vet inte var jag ska landa så småningom.

Sidan om konsten har hon behållit sitt stora hästintresse. Hemma på Ven har hon och sambon elva ardenner, under turistsäsongen kör de guidade turer med häst och vagn och så rider hon dressyr, eller akademisk ridkonst eller klassisk dressyr som det heter, så fort tillfälle ges.
– Jag började springa bland tunga hästar på Ven som sexåring, sen blev jag konstnär och därefter sprang jag på min sambo som hade hästar, så nu känns det som att cirkeln är sluten.
Tävla är hon dock inte mycket för.
– För mig handlar det om att finna en själsfrid som man sen även kan ha nytta av i skapandet.

Foto: Mikael Öhrn

Publicerad: 01. maj 2012 06:00

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare