Emmas familj växte med tre ensamkommande pojkar

– Men kritisk till stadens hantering

ASMUNDTORP/LANDSKRONA.

Emma Ankargren är familjehem till tre ensamkommande pojkar, något hon trivs bra med. Men hon var en av personerna som skrev under det öppna brevet till staden där man riktade kritik mot kommunens hantering av ensamkommande.

Av
Ida Asplund Ådahl

– Vi överger inte våra barn när de har fyllt 18, säger hon.

När ett nätverk för ideella familjehem, däribland undertecknat av socionomer, godemän, lärare, skrev ett öppet brev till Landskrona stad där man uttryckte missnöje över kommunens hantering av ensamkommande ungdomar som blivit eller skrivits upp till 18 års ålder, skrev Emma Ankargren under. Sedan 2015 är hon och hennes man familjehem till tre ensamkommande pojkar. De är mellan 14 och 16 år gamla och har permanent uppehållstillstånd. Men hon känner för de personer, utan permanent uppehållstillstånd, som hon menar släpps vind för våg när de är eller som hon menar; anses av Migrationsverket vara vuxna.

– Då flyttas de från familjehem eller HVB-hem till Migrationsverkets lokaler som ofta ligger långt upp i landet. Då rycks de upp från skola, fotbollsträning, rent emotionellt från det som blivit deras trygghet, säger hon.

Genom sitt engagemang i Landskrona Kickboxning har hon träffat flera pojkar som idag är hemlösa efter att ha blivit 18.

Det känns märkligt att det görs så stor skillnad beroende på var man är född...

– De har stannat i Landskrona även om de är utan hem. De har kanske fått plats hos ett ideellt familjehem annars sover man på någons soffa från natt till natt. Kommunen har fått pengar för att lösa den här situationen men man har bestämt sig för att göra något annat för det. Skrämmande, säger Emma Ankargren.

För henne var det naturligt att hjälpa till när hon kunde. 2015, när flyktingströmmen var som störst, kontaktade hon kommunen för att få bli familjehem. Men på grund av trycket hade man inte tid att prata med henne, berättar Emma Ankargren. I stället vände hon sig till en privat organisation. Därigenom fick hon och hennes man bli familjehem åt en pojke, men på dagen kom två unga killar med orden att de var bröder.

– Vi kunde inte säga nej. Kan man hjälpa till så gör man det, det är naturligt. Sen förstår jag att inte alla har möjlighet.

Idag har de sex barn i familjen. Tre biologiska, varav två är utflugna. Och så tre pojkar från Afghanistan. Emma Ankargren beskriver familjehemslivet som vilket familjeliv som helst.

– Oftast är det hur bra som helst, ibland är man oense. De är tonåringar allihop, även vår biologiske son, och alla tycker jag är lika pinsam – precis som alla tonåringar tycker. Vi har läxläsning, vi skjutsar till träningar. Jag rekommenderar verkligen att bli familjehem.

Men hon menar att hon efterlyser ett mer inkluderande samhälle.

– Vi skulle aldrig drömma om att kasta ut våra biologiska barn när de är 18 år, men många anser det som en självklarhet att ungdomar födda i andra länder ska ut på dagen. Det känns mycket märkligt att det görs så stor skillnad beroende på var man är född och om man har uppehållstillstånd eller inte, människorna är ju desamma och behoven de samma, säger Emma Ankargren.

När styrande politiker i Landskrona, däribland Torkild Strandberg (L), Torbjörn Brorsson (M) och Elvir Mesanovic (MP), besvarade det öppna brevet uttryckte man sig bland annat så här kring stadens försörjning av ensamkommande ungdomar:

"Landskrona stad har fått 934 000 kr för 2017 och kommer att erhålla ytterligare 467 000 kr för 2018. Dessa summor är helt otillräckliga i förhållande till de kostnader som kommunen har... Ur ett kommunperspektiv är det inte korrekt att kommuner ska överta kostnader som ingår i statens ansvar att hantera. Om staten velat säkerställa möjligheten för de 18-åriga ungdomarna att bo kvar behöver staten skjuta till medel som motsvarar de faktiska kostnader som kommunerna har.

Publicerad 02 February 2018 15:03