KRÖNIKA: Om att vara – och förbli – någons barn

Av
Per Eeg-Olofsson

Klockan är 7.47 på lördagsmorgonen och jag väcks bryskt av att mobiltelefonen vibrerar mot plåtskåpet som den ligger på – den enda dag i veckan då jag inte brukar sätta på ett väckningsalarm. Det är ett sms från mamma, hon undrar om jag kan klippa gräset. Ingen orimlig begäran kan man tycka, från någon som har fött och klätt en i 19 år. Men nu hör det till saken att jag bor i en annan stad än mina föräldrar och därmed den aktuella gräsmattan. Enklare vore kanske att be något av mina två syskon som bor i samma stad, ja rent av i samma hus. Men nu är och förblir det så att jag är äldsta barnet, och det kommer jag förmodligen alltid vara i min mammas ögon, oavsett om jag är 14 år eller 41.

Jag antar att det för de flesta, liksom för mig själv, finns ett bestämt tillfälle i livet då man inser att balanspunkten mellan att vara den som blir omhändertagen och att vara den som tar hand om sakta förskjutits. För mig var det när jag, syster och föräldrar semestrade i Bulgarien för ett antal år sedan. Båda mina föräldrar är hyfsat resvana skulle jag säga, min mamma har till och med invandrat till ett annat land, kanske den mest definitiva av resor. Men nej, man kan inte lita på taxichaufförer håller sig till det pris man kommit överens om när man klev in i taxin. Och nej, det är ingen bra idé att låta en kille bära dina väskor i ett förvirrat läge på centralstationen i Sofia när det är bråttom till tåget som avgår från en plattform som överhuvudtaget inte är skyltad. Han kommer vilja ha betalt, och det kommer ta extra tid.

Sedan några år är båda mina föräldrar pensionärer och har förhoppningsvis många goda år framför sig som sådana. Med biologisk oundviklighet kommer de, som alla andra, så småningom nå det som med en förskönande omskrivning kallas ”ålderns höst”. Kanske även ”en andra barndom” - förhoppningsvis inte. Då kommer jag och mina syskon definitivt vara de vuxna i den lilla familjeklanen. Redo, eller inte, att bli förbisprungna av nästa generation. Men det vill jag helst inte tänka på ännu – då tar jag hellre och klipper gräset.

3 saker som jag ärvt av mina föräldrar

1. Min pappas näsa (ganska stor)

2. Min mammas temperament (både bra och dåligt)

3. Insikten om att det går för två mycket olika människor att leva tillsammans.

Publicerad 04 July 2018 10:30