FÖR DRAMATISKT.

FÖR DRAMATISKT. "Bilden av Landskronas ungdomar måste avdramatiseras", tycker Marie Håkansson på KRIS. Foto: Caroline Jensen

"Bilden är orättvis"

Marie Håkansson på KRIS engagerar sig i Landskronas unga

Av
Caroline Jensen

FRAMTID. I förra veckans intervju skickade Lars Brunius tråden vidare till Marie Håkansson med frågan "Vad behöver hända för att den negativa bilden av Landskronas ungdomar ska försvinna?" Kring detta har Marie Håkansson, projektledare och kassör i föreningen KRIS - Kriminellas Revansch i Samhället, många tankar.

– Ungdomar behöver få en chans att visa att de kan göra någonting bra. De växer med positiv uppmärksamhet. Ger man en klapp på axeln och säger "det där gjorde du bra", så vill de ha mer, och börjar ta ansvar. Det är också viktigt att människor möts, att det finns ett nätverk.

– Skolan, föräldrar, KRIS, socialen - alla måste engagera sig. Företag och föreningar måste våga släppa in ungdomarna. Då tror jag att de får en annan bild. Det är nästan hemskt att se hur de törstar efter lite kärlek och uppmärksamhet. Och ibland har de svårt att hantera det. De är inte vana vid det.

Förändring krävs
Vad kan ungdomar själva göra?
– De måste också vara beredda att visa sitt engagemang. Jag tror på hårda regler. Man måste få säga till dem att "nu skärper du dig", vi får inte vara rädda för att ställa krav. KRIS, till exempel, är inte bara ett ställe man kan hänga på och leva rövare. Ungdomarna måste visa att de är beredda att förändra sig, att motprestera.

Är de i allmänhet bra på att göra det?
– Ja, det tycker jag. Jag träffar ungdomar varje dag och tycker att bilden av dem är orättvis. Men jag kan förstå att Landskronaborna har en viss rädsla för att gå ut när det har blivit mörkt, men om man bara kan få människor att mötas så avdramatiserar man det hela. Det finns starka krafter här som vill göra något bra.

Mognadsfråga
Finns det någon sanning i den negativa bild som en del människor har?
– Tyvärr finns det ju det. Brotten begås uppenbarligen, men det är en liten del av ungdomarna som begår dem och sedan får alla bära skulden.

Hur ska man hantera de ungdomar som inte vill förändras?
– Man kan inte hjälpa den som inte vill det själv, där är det andra delar av samhället som får gripa in, tyvärr, och sätta hårt mot hårt. Jag tror det handlar om mognad och att se konsekvenser. Kommer man undan gång på gång så tar det längre tid att motivera sig till en förändring.

Hur ser du på framtiden? Går den att förändra?
– Det är jag övertygad om! Det värsta som kan hända är att folk ger upp, flyttar till exempel. Det är bättre att stanna kvar och försöka vända det hela till något positivt.

Jag skickar vidare frågan till Kenneth Weberg, ordförande i samhällskommittén i Landskrona Rotary Citadellklubb: Vad gör ni för att hjälpa ungdomarna i Landskrona?

Personligt

Namn: Marie Håkansson. Ålder: 35. Bor: Landskrona. Gör: Projektledare och kassör i föreningen KRIS – Kriminellas Revansch i Samhället. Familj: Sonen Liam 4 år, och en pojkvän. Skulle helst vilja träffa: Barack Obama. Det bästa med Landskrona: Det är en väldigt vacker stad med allt vatten, koloniområdena och arkitekturen. Det första jag gör när jag kommer hem är: Att tillbringa tid med min son och försöka landa efter arbetsdagen. Om jag vann 3 miljoner skulle jag: Trygga min sons framtid. Det här tar jag med till en öde ö: En mobiltelefon.

Publicerad 13 November 2009 03:00