<b>LÄSSTUND.</b> Marianne Persson tillbringar många timmar i favoritfåtöljen tillsammans med daghunden Mysak och lyssnar på talböcker. Foto: Mikael Öhrn

LÄSSTUND. Marianne Persson tillbringar många timmar i favoritfåtöljen tillsammans med daghunden Mysak och lyssnar på talböcker. Foto: Mikael Öhrn

Synskadan hindrar henne inte

Trots att Marianne är svårt synskadad lever hon sitt liv nästan som vanligt

Av
Mikael Öhrn

LANDSKRONA. Det är tisdag förmiddag och de flesta lamporna är tända i Marianne Perssons lägenhet i centrala Landskrona. För sex år sedan fick hon beskedet att hon hade Gula fläcken-sjukan i båda ögonen, men Marianne fortsatte att leva, nästan precis som tidigare.

Med vänster öga ser Marianne nästan inget och på höger öga har hon 0,2 i styrka. Hon måste titta förbi en person för att hon ska kunna få en bild av vem hon sitter och pratar med. Gula fläcken är nämligen det centrala område i näthinnan som står för ögats skarpa seende.
- Jag kan gå rakt mot människor och känner inte igen dem. I början känns det väldigt genant.

Finns hjälp att få

Synen blev sämre och sämre och när optikern inte längre kunde hjälpa henne med starkare glasögon, fick hon en remiss till ögonläkaren på syncentralen i Helsingborg. Genom dem har hon fått mycket hjälp. Trots den kraftigt nedsatta synen skriver hon fortfarande brev, betalar räkningarna och läser tidningen, tack vare att syncentralen försett henne med en förstoringsapparat. Hon håller till och med mejlkontakt med sitt barnbarn som bor i Schweiz, tack vare ett förstoringsprogram till datorn. Den nedsatta synen har inte heller hindrat henne från att åka till Schweiz och hälsa på.
- Jag är inte rädd för att resa själv. Man får jättebra assistans om man bara ber om det. Just den här biten är det många synskadade som inte tänker på. Man ska inte vara rädd för att åka och hälsa på barnbarnet i Schweiz.

Kartor som vykort

Marianne hade tidigare en stor kärlek för bilar och för kartor. En kombination som till och med gav henne tre SM-tecken i bilorientering.
- Jag läste kartor som vykort. Det är något som jag saknar. Kom jag till en ny stad kollade jag alltid på kartan var jag var någonstans.
Och reser gör hon fortfarande, men det tar tid att lära sig nya miljöer nu. Hon kan dock inte ta bilen längre och hon menar att det var som att förlora en bit av friheten när hon fick göra sig av med bilen.
- Det jag saknar mest är när man kunde ta bilen upp till åsen eller skogen i Saxtorp och bara gå.
Till andra synskadade har Marianne ett enda råd att ge.
- Man måste alltid själv söka hjälp. Det är så lätt att sjunka ner, men det ligger lite på en själv att man tar tag i det.

Publicerad 16 January 2009 12:20